lördag 19 januari 2013

Mina älskade marsvin - Salt

Sist och minst...

Salt

Jag sitter hos Husse. Han tycker lite extra mycket om mig har han sagt...

Lilla söta teddyn Salt är palatsets minsta prinsessa. Hon ser nästan ut som en bebis bredvid Jan Boris. Ändå är hon drygt 3 år. Tror vi. Det här är hennes historia:

Salt köptes från en omplacering och bodde med sin kompis Peppar. När kompisen dog blev Salt ensam. Ägaren råkade hamna på samma tåg som en inbiten marsvinsnörd, som transporterade ett par marsvin till Eragons i Göteborg. Det blev marsvinssnack (förstås!) och marsvinsnörden informerade om Eragons och om att marsvin enligt lag inte ska vara ensamma. Telefonnummer byttes, och detta ledde till att andra marsvinsnördar engagerade sig och transporterade Salt till Göteborg. Och i höstas kom jag dit, och blev alldeles kär...

Tuff och nyfiken, det är jag det!

Salt är väldigt liten till växten och det är oklart varför. Det kan förstås vara naturligt, att hennes föräldrar var småväxta, men det kan också bero på dålig näringstillgång under fostertiden eller uppväxten. Jag har också för mig att jag hört nånstans att teddys är lite mindre än andra marsvin. Hur det än är med det är hon pigg och matglad och har mycket energi och livslust.

Hon är det kaxigaste marsvin jag träffat. Totalt orädd. Hon är ingen kelgris direkt, utan lite kittlig och rastlös i famnen. Om man inte smeker hennes öron, för då kan hon sitta still och njuta. En stund. 

Att sitta hos Matte är väl OK, särskilt om man får gurka.

Strax före jul märkte jag att hon tappade i vikt och inte var så intresserad av maten. Eftersom hon brukar försöka bita sig igenom kompostgallret vid mattillfällena var det ganska tydlig skillnad. Veterinärbesöket visade inget särskilt, men blodprov togs, och det visade att hon hade lite blodbrist och svaga tecken på infektion.Hon fick antibiotika och vi stödmatade. Husse och Matte samarbetar alltid vid stödmatning; Husse håller grisen och Matte sköter medicinen och matsprutan. I början var det en pärs! Salt bråkade och klagade höggljutt, slingrade sig, försökte bita Husse och knuffa undan medicin och stödmat. Men efter ett par dar så verkade hon tycka att det ändå var ganska trevligt. Den där medicinen smakade ju inte så dumt och stödmaten blandad med Nyponproviva gick också ner. Det kändes som om vi kom närmare henne under de här dagarna. Det gick rätt fort att få henne pigg och matglad igen!

Men hallå, jag svälter ju ihjäl! Var är frukosten?! Stå inte bara där och fotografera!

Salt är Husses favorit. Även om han såklart tycker om alla våra grisar så har han ett extra gott öga till henne. Kanske beror det på brottningsmatcherna vid stödmatningen... eller för att hon är så otroligt söt.


3 kommentarer:

  1. Ja, du lyckades verkligen knipa två favvisar, både Salt och Babyzoo, det känns fantastiskt att de får sitt för-alltid-hem hos er. Att de är "tryggade" Hälsa husse, han är en riktigt bra marsvinshusse, bygger fina stora rymliga blåa palats och hjälper till vid stödmatning. Jag tänker minsann släppa den informationen här vid lämpligt tillfälle, min man har mjuknat betydligt på senare tid. Det som tog skruv var att han gick i pension, då kunde han börja skratta åt marsvinen härhemma. De knallar nästan upp i knät när han är i pannrummet och eldar numera. Skulle han börja mata dem är jag nog utkonkurrerad.

    SvaraRadera
  2. Salt hade jag i baksätet till Eragons, fiskade upp henne på en bensinmack neråt i landet. Hon var riktigt bedårande och har en söt pussmun!
    Så härligt att se att hon har det bra!

    SvaraRadera
  3. Jag har aldrig träffat Salt, men känner mig som hennes skyddsängel. Tänk vad slumpen kan göra. Mötet med hennes förra matte IRL varade i kanske 10 minuter. Sedan kom konduktören och jag var tvungen att byta vagn... Sedan hade vi bara telefon och mailkontakt.

    Ta vara på henne. Men det vet jag att ni gör :-)
    //Inbiten marsvinsnörd

    SvaraRadera