Storstädning och förväntan

Idag orkar jag faktiskt inte skriva så jag lämnar över tangentbordet till Salt.

Nu ska ni få höra!

Matte är helt slut för hon har storstädat i palatset idag. Hon brukar veckostäda ordentligt, men idag gick hon "all in" och skurade och fejade som vi aldrig sett maken till förut. Hon fick t.o.m Husse att hjälpa till eftersom "hennes armar var för korta". Sämsta undanflykt jag har hört! Jag tror Husse höll med men han höll god min som vanligt.

När vi är ute på golvet är det skönt att ha en samlingspunkt.

Husse fick skruva loss plastskivorna i palatset och Matte dammsög och skurade bakom dem. Sen tvättade hon våra gömslehus också. Vi var lite oroliga att vi också skulle tvingas till rengöring i form av bad, men hon nöjde sig med att tvätta oss lite i öronen och rumpan. Det är OK kan jag tycka.

Det är mysigt att vara ute och springa lite fritt i huset, även om vi håller nära palatset och Matte. Det finns nämligen stora chanser att få sig en och annan ärtplätt om man går fram till matte och ser lite gullig ut. Jag är expert på det.

Här gick jag fram och ställde mig på bakbenen och pep ömkligt. Det gav resultat!

Men bäst är när man får komma hem igen, till sina hus och mysgrejer, och allt är rent och fint och det finns jättemycket hö att busa runt i. Man måste ändå säga om Matte att även om hon kan vara lite snål på ärtplättarna så är hon bra på att hålla rent hos oss. Det är mer städat i vårt palats än i resten av huset kan jag berätta. Där skuras det inte så ofta!

Jag trodde att det här städrycket berodde på att det var påsk, en helg som firas genom att man tar in kvistar av sälg och ger sina marsvin. Så döm om min förvåning när jag förstod att Matte tänker låta en kille flytta till oss! Och att hon vill att det ska vara fint när han kommer i morgon! Snacka om fjäsk.

Hemma igen. I vårt fina palats!

Men nu när jag tänkt lite mer på det så tror jag det blir bra. Jag gillar ju killar, om de är snälla och söta. Och kanske kan han sätta den där Myssli på plats. Hon tror att det är hon som bestämmer nu, och så kan vi ju inte ha det.

Matte ska också passa på att gå på marsvinsbazar eller "marzar" som hon kallar det. Där kan man köpa grejer till oss, och prata om oss, och träffa andra som pratar om oss. Det är bra att det finns sådana ställen tycker jag.

Tack för ordet och glad Sälg-hälg!
puss från Salt (fältreporter)

Over and out.

Nu är det klippt.

Mina marsvin kräver inte så mycket pälsvård egentligen. Men Myssli har en päls som växer och blir trasslig, så den måste man hålla efter lite. Nu under vintern låter jag den växa, men måste trimma den ibland i alla fall. Det jag märker är att hon är lik matte; får elektriskt och frissigt hår när det är torrt och kallt.

Matte tycker att jag är för långhårig. Men jag är ju en tjejig tjej...

Jag är inte särskilt bra på att klippa snyggt, så det får bli som blir. Myssli mutades med lite pellets för att sitta still och hon var jätteduktig. 

Nej! Jag ser ut som en pojk! Det här duger inte!

När det blir varmare (vilket just nu känns som väldigt långt bort!) så blir det även lite rakning av bikinilinjen. Det var inte så farligt långhårigt nu, så vi väntar med det.

OK då, även om det blev taggigt och spretigt så var det skönt att bli av med det. Och jag kanske passar i tuff punk-frissa. För jag är egentligen en kaxig brud, även om jag ser söt och rar ut.

Vad är det med dig och marsvin egentligen?

Så frågade en elev förra veckan. Jag har fått frågan förr, och det är inte helt enkelt att förklara. Självklart skulle man kunna säga att marsvin är söta, mjuka, roliga, sociala och alldeles underbara. Och det har man rätt i, men det finns fler djur som är det.

Myssli på spaning. "Men vad är det som ligger här?"

Jag har två underbara katter som jag älskar högt, men jag sitter inte och surfar efter kattbloggar, eller håller ögonen öppna efter kattprylar eller diskuterar i särskilda kattgrupper på Facebook. Med marsvinen är det annorlunda. Och jag kan inte riktigt komma på varför.

"En bit palsternacka! Till mig?!"

 Det ÄR helt enkelt något särskilt med marsvin. Kanske är det utsattheten. De är så uppenbart beroende av oss. Och så lätta att göra glada. En kompis, hö, utrymme, grönsaker med C-vitamin och lite allmän hälsokoll emellanåt. Jätteenkelt. Ändå är dessa små saker helt omöjliga att få del av för vissa marsvin. Jag förstår det inte. Det är ju inte raketforskning direkt.

BabyZoo har också hittat en bit. För den som äter palsternackor, han går inte av för hackor.

Utsattheten gör ju att även om det är enkelt att göra dem glada, så är inte marsvinen enkla djur. Jag brukar säga att de är som små tanter. De är känsliga för drag, de får lätt värmeslag och de har en tendens att lägga på sig och få följdsjukdomar p.g.a övervikt och felaktig kost.

Så varför är jag så besatt av just marsvin? Jag vet inte. Det bara är så.

Livet går vidare...

... för det måste ju det. Saknaden efter Jan Boris är enorm. Jag tycker det märks hos tjejerna också, men de har varandra och så länge det finns nåt att tugga på så är livet OK verkar de tycka.

Och de har funnits riktiga godsaker att tugga på! Och tack och lov hann Jan Boris smaka också innan han blev sjuk. Jag hade ju en plan att odla vete. Efter att ha undersökt ca 10 av de större affärerna i närområdet efter hanterbara påsar så gav jag upp. Beklagade mig i FB-gruppen. Då uppenbarade sig en ängel; nämligen Tussarnas matte. Hon skickade ett par påsar i ett fint paket med en gullig hälsning. Ville absolut inte ha betalt, så jag satte in lite pengar till Eragons istället. Visst finns det hopp om världen och mänskligheten? Eller är det bara typiskt för en marsvinsälskare att vilja sprida glädje till andras marsvin?

I vilket fall, här har såtts och skördats. Lyckan var fullständig.

Wow, lyxmat! Vi hugger in.

Men BabyZoo , ska du sitta mitt i maten? Salt och Jan Boris ser förebrående ut.

Ja, vadårå? Salt är sur. Kanske för att hon inte kom på det själv.

Marsvin är lätta att göra glada! Lite god mat, kompisar, utrymme. Svårare är det inte.

Jag får frågor om hur jag ska göra nu, om jag inte ska ha en kastrat till flocken eller om jag ska "vara nöjd" med bara tjejer. Det känns ändå ganska självklart. Visserligen är tjejflocken harmonisk och lugn nu, men det har bara gått några dagar och det vet man väl hur tjafsiga tjejer kan bli. Så jo, vi behöver en liten kille som kan hålla ihop dem. Och det finns säkert en liten kille nånstans som behöver mina tjejer för att må bra.

Till minne av Jan Boris

Min Jan Bubbis

  I går eftermiddag dog Jan Boris. Det gick så otroligt fort, och jag kan inte riktigt fatta att han är borta. Att han inte sitter där inne i palatset och ser kaxig ut med sina tjejer. Att han inte tjuter högt, hänger på gallret och biter i det (fast han visste att jag inte tyckte om det där bitandet).

Han blev akut dålig i förrgår. När vi kom hem från jobbet satt han bara i sin myspåse och hade stora andningssvårigheter. Tungt och ansträngt och rossligt. Jag kastade mig på telefonen och ringde djursjukhuset, som hade kvällsöppet och vi fick åka in direkt.

Eftersom han haft två lunginflammationer tidigare så tänkte både jag och veterinären att det var samma nu. Hon lyssnade på honom och konstaterade att han lät väldigt tät och hade det jobbigt. Vi diskuterade om röntgen men eftersom han hade det så svårt så tyckte vi båda att vi inte ville utsätta honom för mer. Efter att bara ha blivit vägd och lyssnad på var han helt slut, den lille kraken, och la sig i sin myspåse och bara flämtade.

Han fick en inflammationshämmande spruta med Dexadreson och det skrevs ut antibiotika (Bactrim). Veterinären var uppriktig och sa att han var väldigt dålig och kanske inte skulle klara natten ens en gång. Men tyckte också att det var värt att pröva eftersom Bactrim har hjälpt honom förut.

När vi kom hem lyckade vi få i honom en dos Bactrim. Men stödmatning fungerade inte alls. Han fick sån panik och sprattlade så husse knappt kunde hålla honom. Att anstränga sig så när man har svårt att andas är ju inte bra och vi beslutade att han skulle få vila under natten och att vi skulle ge medicinen en chans att verka. Jag sov inte bra den natten...

På morgonen var han inte bättre. Vi hade spärrat av översta delen i palatset så han skulle få vara ifred. Han låg i sin myspåse och andades tungt. När jag tittade på honom tog han mödosamt ett höstrå och medan han kikade på mig i ögonvrån tuggade han långsamt på det. Ungefär för att säga: "Titta vad jag äter, du behöver inte bråka med mig!" Jag frestade med en gurkbit framför nosen på honom och han tog den försiktigt och gnagde tre gnag på den innan han gav upp.

Mysstund efter kloklippning. Då behöver man lite tröst ibland.

Medicinen gick ner med möda, men stödmatningen vägrade han att ta. Samma hysteriska panik och sprattel. Så har det inte varit vid de tidigare sjukdomstillfällena, utan då har han suttit och gapat och ätit som en liten fågelunge. Vi klarade inte av det. Var oroliga att han skulle få i fel strupe. Det kändes fruktansvärt att ge upp men det kändes som om han hade en bättre chans i lugnet i palatset, i sin myspåse med godsaker han gillade precis utanför. Vi var tvungna att åka till jobbet. Det kändes hemskt.

När vi kom hem på eftermiddagen så visste vi att om han skulle ha någon chans så måste vi få i honom näring. När jag tog upp honom kände jag hur svag han var. Gurkan var borta så den hade han i alla fall fått i sig. Lite bättre andning, men fortfarande tung. Vad värre var, han luktade surt och fränt ur munnen. Det är ett tecken på att de inre systemen har börjat brytas ner. Han var inte lika bråkig och vi lyckades få i honom lite stödmat.

Men när vi satte tillbaka honom i palatset så ramlade han på sidan, tog sig upp, vacklade runt lite, och sen kröp han in under höet och föll ihop.Och så dog han bara. Jag tog upp honom och han fick ligga i mitt knä det allra sista.

Det är mycket tankar som snurrar i huvudet. Gjorde jag nåt fel? Skulle vi ha röntgat i alla fall? Det kanske inte var lunginflammation ändå? Fick han stödmat i fel strupe och dog därför? Men det känns som om jag gjorde det jag kunde. Han har haft det bra hos mig. Först en flickvän, sedan två och sen plötsligt fyra tjejer att älska och styra över. Mycket mat och golvtid. Stort och rent palats. Gos och omvårdnad. Inte alla marsvin har det så bra, fast de borde få ha det.

Men ändå. Kanske är det alltid så med sorgen, att den följs av skulden. Eftersom man är den som är kvar. Man har misslyckats med att ta hand om den älskade. Man kunde inte skydda den man älskade mot allt ont. Så känner man skuld fast man inte borde, och fast man vet att livet är kort, särskilt för ett marsvin.

Livet går vidare, för det måste gå vidare. Och fyra flickor finns kvar, och de kräver uppmärksamhet, mat, vatten, burbyte, gostid, kloklippning och allt annat. Tack och lov. Men minnet av Jan Boris finns kvar, alltid. Och kärleken till honom finns kvar, alltid.

Kärlek.

Borta bra men...

Har varit på en veckas härlig solsemester med maken, och då har min mamma (aka marsvinsmormor) tagit hand om hem, katter och marsvin. Det är så skönt att ha någon som man kan lita på till 200 % när det gäller ens älskade djur.

Isis brer gärna ut sig i soffan, men gillar när nån sitter bredvid.

När hon kommer till oss hälsar hon alltid först på djuren och hon är en av de få som våra ganska mesiga katter direkt går fram till. När hon närmar sig palatset säger hon alltid "Hej grisarna, nu är mormor här!"

Ibland tidigt på våren händer det att hon ringer och vill att jag ska komma förbi och en hämta en påse med gräs och maskrosblad som hon plockat på promenad "för att jag tänkte på grisarna när jag såg det".

Artemis sover gärna i sängen och helst ovanpå någon människa.

Marsvin och katter är trygga och nöjda när hon är här, och när vi kom hem i natt låg alla djur och sov och verkade inte nämnvärt upprörda för att vi varit borta. Alla hade gott om mat och marsvinen låg i stora höhögar. Mormor har också haft lite hjälp av sina barnbarn som varit på besök. Det behövs ju om det ska kelas med sju djur.

Min fina brorsdotter och min fina BabyZoo. Mysigt!