lördag 20 april 2013

Astrid

Så liten. Så söt. Så kaxig.

En kvist av sälg, det gillar jag.

Astrid är så självklar, och hon har klivit in i flocken utan tvekan. Hon tar för sig och även om hon blir åthutad ibland av de äldre så verkar det inte bekomma henne något särskilt. 


Här har Matte inspekterat mig och vägt mig. Jag har tydligen gått upp lite i vikt. Men så är jag ju en växande flicka också. Vad är Mattes ursäkt?!



De andra tjejerna är helt OK faktiskt. Och jag känner mig som en i gänget.


Hon tycker det är jobbigt att bli upplockad; har ett starkt flyktbeteende, men väl i famnen så är allt bra och man kan gosa ordentligt med henne.


Nej men vad skådar jag här?! Gurka, plötsligt!

Favoritsysselsättningen är utan tvekan att äta. Ingenting går upp mot det! Jag varnar henne för att hon snart är lika rundmagad som Murvel och BabyZoo, men det lyssnar hon inte på. "Vad är det för fel med det då?" verkar hon tycka. "De är ju jättefina!".
Jo, det är klart.


Jag vilar mig lite bara.

Lilla Astrid. Det ska bli så kul att se henne njuta i gröngräset till sommaren.







2 kommentarer:

  1. Vi håller på med ett eget "Palace". Det vi funderar på är rampen. Går grisarna på rampen hela vägen eller genar de och hoppar ner? Mao kan de ramla av rampen och skada sig?

    SvaraRadera
    Svar
    1. De springer upp och ner oftast, hoppar lite i slutet ibland. Salt brukar ibland hoppa ner lite tidigare, men ingen har nånsin ramlat ner. öppningen är ju lika bred som rampen så där går det ju inte att ramla. Lycka till med bygget!

      Radera