Till minne av Jan Boris

Min Jan Bubbis

  I går eftermiddag dog Jan Boris. Det gick så otroligt fort, och jag kan inte riktigt fatta att han är borta. Att han inte sitter där inne i palatset och ser kaxig ut med sina tjejer. Att han inte tjuter högt, hänger på gallret och biter i det (fast han visste att jag inte tyckte om det där bitandet).

Han blev akut dålig i förrgår. När vi kom hem från jobbet satt han bara i sin myspåse och hade stora andningssvårigheter. Tungt och ansträngt och rossligt. Jag kastade mig på telefonen och ringde djursjukhuset, som hade kvällsöppet och vi fick åka in direkt.

Eftersom han haft två lunginflammationer tidigare så tänkte både jag och veterinären att det var samma nu. Hon lyssnade på honom och konstaterade att han lät väldigt tät och hade det jobbigt. Vi diskuterade om röntgen men eftersom han hade det så svårt så tyckte vi båda att vi inte ville utsätta honom för mer. Efter att bara ha blivit vägd och lyssnad på var han helt slut, den lille kraken, och la sig i sin myspåse och bara flämtade.

Han fick en inflammationshämmande spruta med Dexadreson och det skrevs ut antibiotika (Bactrim). Veterinären var uppriktig och sa att han var väldigt dålig och kanske inte skulle klara natten ens en gång. Men tyckte också att det var värt att pröva eftersom Bactrim har hjälpt honom förut.

När vi kom hem lyckade vi få i honom en dos Bactrim. Men stödmatning fungerade inte alls. Han fick sån panik och sprattlade så husse knappt kunde hålla honom. Att anstränga sig så när man har svårt att andas är ju inte bra och vi beslutade att han skulle få vila under natten och att vi skulle ge medicinen en chans att verka. Jag sov inte bra den natten...

På morgonen var han inte bättre. Vi hade spärrat av översta delen i palatset så han skulle få vara ifred. Han låg i sin myspåse och andades tungt. När jag tittade på honom tog han mödosamt ett höstrå och medan han kikade på mig i ögonvrån tuggade han långsamt på det. Ungefär för att säga: "Titta vad jag äter, du behöver inte bråka med mig!" Jag frestade med en gurkbit framför nosen på honom och han tog den försiktigt och gnagde tre gnag på den innan han gav upp.

Mysstund efter kloklippning. Då behöver man lite tröst ibland.

Medicinen gick ner med möda, men stödmatningen vägrade han att ta. Samma hysteriska panik och sprattel. Så har det inte varit vid de tidigare sjukdomstillfällena, utan då har han suttit och gapat och ätit som en liten fågelunge. Vi klarade inte av det. Var oroliga att han skulle få i fel strupe. Det kändes fruktansvärt att ge upp men det kändes som om han hade en bättre chans i lugnet i palatset, i sin myspåse med godsaker han gillade precis utanför. Vi var tvungna att åka till jobbet. Det kändes hemskt.

När vi kom hem på eftermiddagen så visste vi att om han skulle ha någon chans så måste vi få i honom näring. När jag tog upp honom kände jag hur svag han var. Gurkan var borta så den hade han i alla fall fått i sig. Lite bättre andning, men fortfarande tung. Vad värre var, han luktade surt och fränt ur munnen. Det är ett tecken på att de inre systemen har börjat brytas ner. Han var inte lika bråkig och vi lyckades få i honom lite stödmat.

Men när vi satte tillbaka honom i palatset så ramlade han på sidan, tog sig upp, vacklade runt lite, och sen kröp han in under höet och föll ihop.Och så dog han bara. Jag tog upp honom och han fick ligga i mitt knä det allra sista.

Det är mycket tankar som snurrar i huvudet. Gjorde jag nåt fel? Skulle vi ha röntgat i alla fall? Det kanske inte var lunginflammation ändå? Fick han stödmat i fel strupe och dog därför? Men det känns som om jag gjorde det jag kunde. Han har haft det bra hos mig. Först en flickvän, sedan två och sen plötsligt fyra tjejer att älska och styra över. Mycket mat och golvtid. Stort och rent palats. Gos och omvårdnad. Inte alla marsvin har det så bra, fast de borde få ha det.

Men ändå. Kanske är det alltid så med sorgen, att den följs av skulden. Eftersom man är den som är kvar. Man har misslyckats med att ta hand om den älskade. Man kunde inte skydda den man älskade mot allt ont. Så känner man skuld fast man inte borde, och fast man vet att livet är kort, särskilt för ett marsvin.

Livet går vidare, för det måste gå vidare. Och fyra flickor finns kvar, och de kräver uppmärksamhet, mat, vatten, burbyte, gostid, kloklippning och allt annat. Tack och lov. Men minnet av Jan Boris finns kvar, alltid. Och kärleken till honom finns kvar, alltid.

Kärlek.