Livet går vidare...

... för det måste ju det. Saknaden efter Jan Boris är enorm. Jag tycker det märks hos tjejerna också, men de har varandra och så länge det finns nåt att tugga på så är livet OK verkar de tycka.

Och de har funnits riktiga godsaker att tugga på! Och tack och lov hann Jan Boris smaka också innan han blev sjuk. Jag hade ju en plan att odla vete. Efter att ha undersökt ca 10 av de större affärerna i närområdet efter hanterbara påsar så gav jag upp. Beklagade mig i FB-gruppen. Då uppenbarade sig en ängel; nämligen Tussarnas matte. Hon skickade ett par påsar i ett fint paket med en gullig hälsning. Ville absolut inte ha betalt, så jag satte in lite pengar till Eragons istället. Visst finns det hopp om världen och mänskligheten? Eller är det bara typiskt för en marsvinsälskare att vilja sprida glädje till andras marsvin?

I vilket fall, här har såtts och skördats. Lyckan var fullständig.

Wow, lyxmat! Vi hugger in.

Men BabyZoo , ska du sitta mitt i maten? Salt och Jan Boris ser förebrående ut.

Ja, vadårå? Salt är sur. Kanske för att hon inte kom på det själv.

Marsvin är lätta att göra glada! Lite god mat, kompisar, utrymme. Svårare är det inte.

Jag får frågor om hur jag ska göra nu, om jag inte ska ha en kastrat till flocken eller om jag ska "vara nöjd" med bara tjejer. Det känns ändå ganska självklart. Visserligen är tjejflocken harmonisk och lugn nu, men det har bara gått några dagar och det vet man väl hur tjafsiga tjejer kan bli. Så jo, vi behöver en liten kille som kan hålla ihop dem. Och det finns säkert en liten kille nånstans som behöver mina tjejer för att må bra.