onsdag 10 juli 2013

Bustepartepinn på eventyr!

En familj från Norge hyr denna veckan huset bredvid oss, och flera gånger om dagen har vi besök av deras två 8-9åriga jenter som vill hälsa på marsvinen. Barn i den åldern vet vad som är viktigt i livet. Det skulle aldrig falla dem in att ställa en så dum fråga som jag skrev om i mitt förra inlägg. Istället tittar de på mig och säger med djupt allvar: "Vad du är LYCKLIG som har så många marsvin!"
Jepp.

Marsvinen får sällskap i uteburen. 

De har lärt sig namnen på alla marsvinen, utom Myssli som de kallar för "Bustepartepinn". Jag förstod det som att det betydde något som var lurvigt. Fast när jag googlade så verkade det vara en sång om en snögubbe. Och eftersom jag inte förknippar snögubbar med lurvighet så är jag inte helt säker på vad de menar. Men denna vecka heter hon alltså inte Myssli, utan Bustepartepinn.

Här har de byggt ett marsvinshotell i soffan. Alla grisar har varsitt enkelrum. Och servicen  är femstjärnig

Marsvinen verkar trivas med uppmärksamheten. Även Matte trivs när hon får predika Det Sanna Marsvinsordet för unga lovande adepter som har alla förutsättningar att bli fullfjädrade marsvinsnördar.

Eskil har fått en hatt. "Din lille tullebock" säger de till honom. 

Men en incident har det varit som kunde ha blivit allvarlig. Flickorna lekte med marsvinen i uteburen och jag sysslade med annat. Plötsligt ropar de att två marsvin har rymt. Tydligen har de tagit ut dem och på något sätt har marsvinen lyckats rymma. Hjärtat nästan stannade på mig. Det är min värsta mardröm. Det finns så många ställen de kan försvinna på, och våra katter är duktiga på att fånga små gnagare.

Men flickorna visste var de var och vi fångade snabbt in Astrid som roade sig i ett tätt ormbunkssnår. Det var värre med Bustepartepinn som hade gömt sig under en bil. Mitt under den, helt omöjlig att få tag på. Jag försökte locka fram henne men hon slog dövörat till. Vi fick använda ett krattskaft och försiktigt fösa fram henne. Det går knappt att beskriva lättnaden jag kände när jag hörde hennes ilskna skrik över att blivit infångad. Flickorna var tårögda av skam men jag tror de lärde sig nåt, och jag är säker på att de inte gör om det.

Bustepartepinn var chockad, mest över krattskaftsförnedringen tror jag, och när hon kom tillbaks till de andra satt hon en lång stund med nosen tryckt mot Eskil. Och sen satt hon och småpratade med Murvel. Krishantering. Eller snarare grishantering... Först därefter hade hon lugnat sig så hon orkade äta igen.

Jag är Bustepartepinn. Jag skulle bara kolla om underredet på bilen var OK. Fattar inte varför det blev sån uppståndelse. 

3 kommentarer:

  1. Anna med Bubbel, Doris, Hedvig och Daisy10 juli 2013 15:11

    Blev glad över att läsa historien och om det lyckliga slutet!

    SvaraRadera
  2. Underbar saga ur verkligheten. och precis som alla bra sagor har den trevlig inramning, barn som har skoj, lite spänning och ett gott lyckligt slut :-)

    SvaraRadera