En marsvinsnörds arbetsplats

Ett av de stora problemen i samhället är ju som alla vet att marsvin inte syns eller märks i den utsträckning som man som marsvinsnörd skulle önska. I våra hem upptar de förstås sin rättmätiga framträdande plats, men de flesta arbetsplatser är sorgligt eftersatta på detta viktiga område. Om det är möjligt får man då se till att detta ändras.

En marsvinsnördig lärares arbetsplats. Vid detta tillfälle är det Eskil som får pryda skärmen.

En kommentar som jag ofta får när någon kommer in på rummet för första gången är: "Oj, du gillar visst marsvin?" Det givna svaret är då förstås: "Ja naturligtvis. Något annat sätt att förhålla sig till dem finns väl inte?"

Pelle. Döpt efter den kollega som gav mig honom med orden "Jag såg den och kom att tänka på dig". När jag berättade det för mina elever så sa de: "Men ALLA som ser marsvin kommer ju att tänka på dig". Då kände jag mig lite stolt.

Gosegrisen Pelle hjälper till i mitt arbete. Han brukar vara med som maskot när mina elever skriver prov. Det är förstås strikt vetenskapligt som allt annat i skolans värld. Att klappa något mjukt frigör oxytocin i kroppen, som är ett må-bra-ämne. När man då är uppstressad av provsituationen kan det vara lugnande med ett litet gosedjur att hålla i. Att se tuffa gymnasiekillar med piercing och tatueringar sitta och gulla med ett leksaksmarsvin och sen upptäcka att de klarat provet med nöd och näppe, frigör rätt mycket må-bra-ämnen även hos läraren.

Pelle har de ljuvligaste små fötter, nästan som på ett riktigt marsvin.

Det kan finnas vissa (t.ex arbetsgivare) som tror att en marsvinifierad arbetsplats gör att man blir ofokuserad och splittrad, men det är förstås tvärtom. När saknaden efter grisar smyger sig på under dagen, som den ju lätt gör, blir man orolig och rastlös. Existentiella frågor tränger sig på. Koncentrationen sviktar.

En bild från en kalender jag hittade för flera år sen. Inte mina egna grisar alltså, utan troligen välbetalda modellgrisar. Söta som få i vilket fall.

Men då kan man bara kasta en blick på sina marsvinsbilder och minnas att det finns marsvin i världen. Trygg i denna förvissning kan man sen jobba på som vanligt.

Detta är ett tackkort från en klass jag hade för ett par år sedan. Är det inte alldeles... alldeles underbart?