Mega-städning

Jag har olika varianter av städning i palatset. Dels den lilla dagliga; plocka bort kissigt hö och snygga till. Dels den halvstora varianten ett par gånger i veckan; byta de översta fleeceunderläggen och eventuellt någon myspåse. Och så den stora städningen en gång i veckan; när allt underlägg (filtar, handdukar och tidningar) tas bort och byts ut.

Men så finns det Mega-städning. Det görs inte så ofta eftersom det är ett så stort projekt.

Husse hjälper till såklart!

Då plockas nästan hela palatset i bitar. Våningsgolv och ramper och skyddsplast rengörs noga och torkas.

Tre såna här våningsplan har grisarna tillgång till. 

 Som ni förstår tar det sin tid...

Under tiden fick grisarna vara ute. Givetvis kom det världens störtskur, men under en presenning är det varmt och torrt och mysigt!

Här myser vi när regnet smattrar på taket och åskan mullrar långt borta.
När vi har varandra är allt som det ska.

Sen är det skönt att komma in och nosa runt. Allt måste inspekteras och undersökas. Luktar det inte lite ättika? Usch! Fast matte säger att ättika tar bort lukt.

Pixie nosar runt. 

BabyZoo har lite bråttom. 

Stora högar med hö ligger på varje våning så när man nosat klart är det bara att hugga in!

Eskil njuter av nystädat och hö. Han har inte så konstiga ögon egentligen, men matte lekte lite med ett bildredigeringsprogram, och lyckades inte ändra tillbaka...

BabyZoo, Astrid och Murvel trivs tillsammans. 

Och som om det inte vore nog med marsvinsbestyr så åkte vi tidigare på dagen iväg och köpte 15 småbalar hö av vår lokale bonde. Fint väldoftande hö som får lagras på ladan och som säkert räcker länge!

Att slösa med. Vi är lyckliga som har en lada att förvara det i.

Grisbesiktning

Finns det hjärterum...

Matte fick för sig att hon skulle göra en veterinärundersökning på oss, fast vi är pigga och friska allihop. Hon tänkte att det kunde vara bra att ha lite koll i förväg. Men hon frågade inte oss vad vi tyckte!

Så hon stuvade in oss alla sju i en transportväska. Det var lite trångt, men hon hade fjäskat med gräs och hö till oss, så det var rätt OK faktiskt. Ändå tjoade vi lite upprört i bilen så Matte blev stressad. "Inget gnäll från baksätet!" ropade hon. He he.

Så här såg det ut på anslagstavlan hos veterinären. EN betyder inte ett marsvin, utan är tant doktorns initialer...Matte blev förtjust över smileymärket. Det hade inget av de andra djuren som stod uppskrivna.

 Doktorn hette Emma och var faktiskt ganska snäll. Fast Matte tyckte hon var väldigt ung, men vi har förstått att det tycker Matte om väldigt många personer nuförtiden...

Murvel kom nog ihåg att det var lite otäckt när hon var hos doktorn förra gången. För då blev hon sövd och opererade bort en knöl. Därför ojade hon sig lite för säkerhets skull.

Vi blev vägda, doktorn lyssnade på hjärta och lungor, kollade våra tänder, kände igenom päls och muskler, tittade på körtlar, ögon och öron och klämde lite på magen. Vi fick beröm för att vi var så fina och snälla!

BabyZoo sköter sig alltid fint. Drömgris!

 Salt protesterade lite eftersom hon är kittlig på magen, så hon tuggade lite argt på Mattes blusknapp, men det fick hon. Bättre det än att hon tuggar på veterinären, tyckte Matte.

Lillfisen Maja. Hon har lite ålderskrämpor.

 Den enda som det var något med var lilla Maja. Hon kom ju till oss i slutet av förra året och vi vet inte riktigt hur gammal hon är, men troligen minst sex år, kanske snart åtta. Vi har märkt att hon hör lite dåligt, men för övrigt är hon pigg, skuttig och matglad. Hon har ett öga som rinner lite, men doktorn hittade inget sår och hon verkar heller inte irriterad av det. Matte ska hålla lite koll. Hon är också lite väl tunn tycker Matte, och doktorn höll med. Så hon ska få lite extra mat. Hon får redan de största bitarna av paprika och sånt. Det har vi allt märkt!

Äntligen hemma!

 

 

 

 

 

 

 

Medan Matte väntade på räkningen så fick hon fylla i ett papper om hur vi bor, hur stor buren är och vad det är för inredning, vad vi får för mat och sånt. Veterinären tyckte det var bra att veta inför kommande besök. Hon sa att i många fall handlar problem om att vi inte sköts på rätt sätt och får fel mat. Men så var det inte i vårt fall! Om hon hade frågat oss kunde vi förstås ha berättat att vi får alldeles för lite godis.

Så nu ska detta bli en årlig begivenhet har vi förstått. Suck. Ja ja, om det gör Matte glad så kan det väl vara värt det.

Marsvinsprylar

Jag gillar ju såklart att köpa grejer till marsvinen; myskorgar, tunnlar, olika sorters godis och sånt. Men det är lika roligt att köpa marsvinsrelaterade saker till sig själv. Säkert beror det lite på att utbudet inte är så stort, och man får anstränga sig lite. Marsvin har inte den självklara plats i shoppingutbudet som man kanske kunde förvänta sig... eller kräva.

En tygkasse från Eragons

Min fina mössa. Jag har hört illasinnade påståenden om att det egentligen är en hamster, men sånt lyssnar jag inte på...

Mitt första marsvinsplagg. Inköpt på en marknad i London.

 

Båda de här plaggen beställde jag på nätet, tror det var från USA. Men har tyvärr slarvat bort länken till sidan, och kommer inte ihåg vad den hette.

 

Superfina örhängen från Eragons. Tycker att de är lite lika grisen på den röda tröjan.

Och häromdagen kom min nya favorittidning...

Jag blev så förtjust i tidningen. Särskilt som den första text jag läser (med rubriken "Dear Piggy Slaves") innehåller detta:
"...we do understand how you feel about your guinea pigs, and we do empathise when things happen to them. We all feel the same. Therefore we are the normal ones. Those people who think 'they are just guinea pigs', really  are so wrong, and they are the strange ones".

Precis så är det.

Teddy och Freddy

Veckan före jul såg jag ett nödrop på FB-gruppen: "Har tagit hand om två marsvinspojkar i dåligt skick, vad ska jag tänka på?!"

Flera marsvinsnördar runt om i landet engagerade sig och kom med hjälpande råd. Jag som bodde rätt nära kunde dessutom åka dit på kort tid för att stötta rent konkret. Och upptäckte att dessa två fina marsvin verkligen hamnat helt rätt. Hos en djurälskande familj, som trots att de inte visste mycket om just marsvin, ändå hade viljan och engagemanget för att få dem att överleva och må bra. 

Teddy och Freddy, båda ca 6 månader gamla,  kom från en barnfamilj där de inte har fått den skötsel de behövde. Båda hade en framtand avslagen, troligen från vårdslös hantering. I lilla Teddys fall innebar det att han inte kunde äta överhuvudtaget. Båda hade ohyra och kliade sig. Teddy var dessutom vinglig. Båda var magra och klena.

Nu mår vi mycket bättre! Freddy och Teddy har fått livet tillbaka.

 Men  grisarna hade livslusten kvar. Freddy kunde äta själv, men Teddy fick stödmatas, och sättet han högg in på matningssprutan visade att här hade vi en kille som som verkligen ville vara med ett bra tag till. Nya matte och husse tog sig an uppgiften på största allvar, och stödmatade varannan timme. Teddy hade inte klarat sig utan deras insats. Veterinärbesök med slipning av tänder, smärtstillande och Stronghold ordnades direkt.

 (Kunde inte rotera bilden rätt!) Teddy får stödmatning hos husse efter en ansträngande dag med sövning och tandslipning. Han var så ivrig att han nästan bet sönder matningssprutan... Gott-gottigott-gott!

Och  så vände det. Båda grisarna har gått upp i vikt, äter bra själva, är avslappnade och skutt-pigga om vartannat. Och husse, matte och barnen är otroligt förtjusta i sina nya familjemedlemmar.

Teddy har fått en ny chans i livet. Och han tvekade inte ett ögonblick att ta den.

Idag kom en liten marsvinsnörds-delegation på besök till familjen. Riktigt långväga gäster, från Stockholm och Västerås. De hämtade upp mig och det blev en mysig marsvinsträff med mycket grisprat. Precis som de tre vise männen hade vi med oss presenter (utom jag som inte hade tänkt på det!) i form av ärtplättar, Happy Elephants och myskorgar.

Freddy inspekterar sin nya mysmöbel. "Vad ska man ha den till, går den att äta månne?"

Förutom det mest uppenbara; glädjen över att två fina marsvin har det bra och har fått en chans till, så sitter jag här ikväll och gläder mig över de nya mänskliga vänner jag har mött genom marsvinen.Det är stort.

Julfotografering

Jag ville ta en riktigt fin julbild på mina små älsklingar och lägga ut till allmän beundran. Det var inte så lätt. Trots en rejäl muta med ärtplättar och en husse som försökte sätta alla på plats fick vi kämpa rejält för en enda bra bild. Men den blev å andra sidan bra också!

 Men sen blev det allmänt kaos...

"Men hallå, är inte det där en morot?!" Salt är observant.

"Jo men visst!" Eskil kommer till undsättning.

"Jag är längre än dig, flytta på dig!" Eskil är ingen gentleman...

"Behöver du hjälp, grabben?" BabyZoo och Myssli är intresserade.

"Jag har den! Den är min!"

När man ser dem bråka om en liten morot kan man tro att de aldrig får mat, och lever på svältgränsen. Och förmodligen är det så de tycker att de har det...

God fortsättning! Snart är det nytt år. Den kinesiska kalendern har ju olika djur varje år, men för oss marsvinsnördar är varje år Marsvinets år!

Lilla Maja flyttar in

Låt mig få presentera den nyaste familjemedlemmen... Maja!

Liten teddyflicka.

Hon har nyss blivit ensamstående och hennes familj ville ta en marsvinspaus, men ville förstås inte att hon skulle vara ensam. Det har hon aldrig varit under sina 5-6 år. Det är lite oklart hur gammal hon är. Men det märks att detta är en gris som haft ett tryggt och kärleksfullt liv. Hon är frisk och fin, framåt och orädd, och kelig och vänlig.

Gosig och gullig.

Lite osäker blev hon ändå när hon sattes ihop med Myssli, som faktiskt kan vara ganska grinig. Särskilt med nykomlingar som hon vill sätta på plats. Och sen fick hon träffa Eskil som började med sin konkreta uppvaktning utan något större finlir. "Vad är det här för ställe?" tycktes hon då tänka. "Sura tjejer och påstridiga killar, ska det vara så här?"

Eskil uppvaktar. Ny tjej, nya utmaningar är hans valspråk. Maja är lite tveksam.

Men det gick snabbt över, och nu är hon flockmedlem som vilken som helst av de andra. Tar plats och tar för sig. Det är så härligt att se. Hon är en av de nyfiknaste och modigaste marsvin jag har träffat. Det märks ute på golvet där hon inte tvekar att dra iväg på upptäcktsfärd. Eskil är förtjust, han är också äventyrslysten men brukar inte få med sig nån av de andra flickorna.

Fast här fick han gå själv. Maja var upptagen med att tvätta sig just då.

Det är väl mysigt att på sin ålders höst få flytta in i ett gruppboende!

Golvtid. Det är ganska stökigt här, men så länge man skräpar ner med hö, så må det väl vara hänt.

En marsvinsnörds arbetsplats

Ett av de stora problemen i samhället är ju som alla vet att marsvin inte syns eller märks i den utsträckning som man som marsvinsnörd skulle önska. I våra hem upptar de förstås sin rättmätiga framträdande plats, men de flesta arbetsplatser är sorgligt eftersatta på detta viktiga område. Om det är möjligt får man då se till att detta ändras.

En marsvinsnördig lärares arbetsplats. Vid detta tillfälle är det Eskil som får pryda skärmen.

En kommentar som jag ofta får när någon kommer in på rummet för första gången är: "Oj, du gillar visst marsvin?" Det givna svaret är då förstås: "Ja naturligtvis. Något annat sätt att förhålla sig till dem finns väl inte?"

Pelle. Döpt efter den kollega som gav mig honom med orden "Jag såg den och kom att tänka på dig". När jag berättade det för mina elever så sa de: "Men ALLA som ser marsvin kommer ju att tänka på dig". Då kände jag mig lite stolt.

Gosegrisen Pelle hjälper till i mitt arbete. Han brukar vara med som maskot när mina elever skriver prov. Det är förstås strikt vetenskapligt som allt annat i skolans värld. Att klappa något mjukt frigör oxytocin i kroppen, som är ett må-bra-ämne. När man då är uppstressad av provsituationen kan det vara lugnande med ett litet gosedjur att hålla i. Att se tuffa gymnasiekillar med piercing och tatueringar sitta och gulla med ett leksaksmarsvin och sen upptäcka att de klarat provet med nöd och näppe, frigör rätt mycket må-bra-ämnen även hos läraren.

Pelle har de ljuvligaste små fötter, nästan som på ett riktigt marsvin.

Det kan finnas vissa (t.ex arbetsgivare) som tror att en marsvinifierad arbetsplats gör att man blir ofokuserad och splittrad, men det är förstås tvärtom. När saknaden efter grisar smyger sig på under dagen, som den ju lätt gör, blir man orolig och rastlös. Existentiella frågor tränger sig på. Koncentrationen sviktar.

En bild från en kalender jag hittade för flera år sen. Inte mina egna grisar alltså, utan troligen välbetalda modellgrisar. Söta som få i vilket fall.

Men då kan man bara kasta en blick på sina marsvinsbilder och minnas att det finns marsvin i världen. Trygg i denna förvissning kan man sen jobba på som vanligt.

Detta är ett tackkort från en klass jag hade för ett par år sedan. Är det inte alldeles... alldeles underbart?